Världen idag – ökad globalisering eller ökad segregering?

Som student på Uppsala Universitet har jag suttit i många seminarier och diskuterat hur den ökade globaliseringen kommer påverka världen. Det pratas vitt och brett om hur gränser försvinner och att varor och personer kan resa fritt i hela världen. Jag har själv rest med tåg från Sverige ända till Kroatien och det var först på gränsen mellan Slovenien och Kroatien som jag var tvungen att leta rätt på mitt pass för passkontroll. Detta är dock inte situationen för alla människor på denna jord.

Jag minns särskilt när jag skulle resa till Vietnam för några år sedan och gick till Vietnamesiska ambassaden i Hong Kong för att kolla upp om jag var tvungen att söka visum i förväg. I kön bredvid mig ser jag en bengal och blir jätteglad över att det finns folk från mitt födelseland som får chansen att resa och se världen – det är det bästa jag vet och något jag önskar alla fick uppleva minst en gång i livet. Tyvärr blir jag snart besviken då jag får höra att Bengaliska medborgare inte släpps in i Vietnam, så han får inte ens söka visum. Ännu tydligare blir sedan kontrasten när det blir min tur och jag får beskedet att som Svensk medborgare behöver jag inte söka visum alls. Jag kommer få ett visum gratis vid gränsen.

Jag kom att tänka på detta igen för några dagar sedan när jag fick veta att Indien håller på att bygga ett staket runt hela Bangladesh. Det skär av byar från varandra och gör att kusiner som bor på ”andra sidan” nu inte kommer kunna träffas igen. Det konstigaste är att jag som är en total främling, utan problem kommer kunna fortsätta att korsa gränsen som om ingenting har hänt. Detta får mig att tänka på andra stängsel och murar som byggs runt om i världen. Den mellan México och USA eller den mellan Israel och Palestina. Det får mig att undra om världen verkligen blir så mycket öppnare och i så fall för vilka blir den öppnare? Är det bara för den rika eliten i Väst som världen blir en öppnare plats, medan  alla andra i världen ska spärras in i sina länder så vi vet var de finns. Eller kanske stora turistattraktioner som vi kan besöka på semestern men som vi inte vill ska komma och störa oss hemma i den trygga vardagen?

Ibland blir jag riktigt arg när jag tänker på hur olika förutsättningar folk har och hur vi inte ser vad vi gör med världen. Att vi inte ser att vi måste lösa dessa problem snart, för en dag kommer vi inte kunna stänga in oss i Europa längre och tro att allt kommer lösa sig. Om inte för att det är det ända rätta att göra så för att minska överbefolkningen och naturförstörelsen i världen. Om fattiga flickor inte får en vettig utbildning kommer de fortsätta giftas bort vid 14 års ålder för att de ”ändå inte gör någon nytta hemma”. Dessa unga flickor förtjänar att få vara barn – inte att föda barn! Och om folk inte får tillgång till förnyelsebar energi för att laga mat och värma sig kalla nätter, kommer de att fortsätta att bränna fossila bränslen och överutnyttja naturen som vi alla är så beroende av.

Över en månad i Bangladesh och ännu inte lyckats köpa en solfångare…

Hade fått uppfattningen att allt vi behövde för projektet fanns tillgängligt i Bangladesh och att det bara skulle vara att sätta igång när jag kom ner. Men icke. Nu över en månad senare har jag ännu inte lyckats köpa en komponent till solfångaren som är av avgörande betydelse för att projektet över huvud taget ska fungera. Har lyckats hitta en försäljare i Kina som har produkten men det tog ca 2 veckor att komma fram till vad vi behövde och vad detta kostade inklusive olika sätt att transportera den till Bangldesh.. Tydligen tog det för lång tid sjövägen då vi ville få produkten snabbt! Så ca 3 veckor senare hade vi äntligen fått klartecken att köpa den produkt vi ville ha… Sedan tog det nästan en vecka bara att komma fram till hur vi skulle betala för den, Letter of Credit, betalkort eller en banköverföring. Valet landade på en banköverföring trots att det tydligen är lite krångligt.. Och nu ytterligare en vecka senare förstår jag vad de menar.. Hur kan nått fungera här om det tar en hel vecka att bara göra en överföring av pengar från en bank i Bangladesh till en Bank i Kina??? Det är ju en standard överföring här med tanke på hur mycket som importeras därifrån till Bangladesh.

Hoppas nu att betalningen ska vara klar innan jul så att den kan skickas hit innan nyår men sannolikheten för det verkar inte goda. Tänkte iaf ta lite ledigt och åka ner till Keshapure – byn där jag bodde som barn, nu över jul. Ska bli kul att återse det även om jag misstänker att jag inte kommer känna igen långt mer än vårat hus.

Iaf God Jul på er alla!

Min resplan

Som jag skrev i förra inlägget har jag en resplan som egentligen började redan i början av maj, men mer om det i nästa inlägg. Det viktiga är att det resulterade i att jag fick kontakt med Daniel Thomas på MCC i Bangladesh. Via institutionen för tropisk ekologi i Uppsala fick jag ett MFS-stipendium, och efter att ha mailat med Göran Lennartsson fick jag även följa med på en Israelresa som var ett kursmoment i en kurs på PTS.

Totalt kommer jag alltså har haft följande resor mellan Juli 2010 – Juli 2011

1. Juli-augusti 2010 – Tågluff i Centraleuropa (Interrail)
2. Oktober 2010 – 2 veckor i Israel och Palestina
3. November 2010-februari 2011 – MFS i Bogra, Bangladesh
4. Februari-maj/juli 2011 – Följeslagare på Västbanken*
5. Maj 2011 – En vecka i Uganda

* Har sagt att jag är villig att stanna på Västbanken till mitten av Juli istället för mitten av maj om de vill, men att jag vill åka till Uganda i en vecka för att träffa mitt fadderbarn när jag ändå måste förlänga mitt visum efter tre månader. Om det inte funkar åker jag kanske två veckor till Uganda.

Hur hamnade jag i Bangladesh (och Västbanken)

Det hela börja med ett sms.

Efter 19 års studier är jag på väg att ta steget ut i verkligheten för första gången. Äntligen är jag framme vid den stora dagen då jag ser ljuset i slutet av tunneln - men först måste jag fixa ett exjobb och helst ett intressant sådant. Jag hoppades länge kunna göra det via en grymt bra student förening (faktiskt den största i hela världen) vid namn AIESEC. Vi AIESEC har jag personligen hjälpt massor med studenter att hitta intressanta praktikplatser utomlands, men tyvärr har de inte så jättemånga platser inom just solvärme som för tillfället är mitt stora intresse.

Lyckan kom dock från ett oförutsägbart håll åter igen (om det är nått jag har lärt mig i Uppsala så är det att man aldrig vet vilka dörrar som kommer öppna sig om man håller ögonen öppna). Som jag nämnde ovan började det hela med ett sms. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag stod utanför Ångströms laboratoriet i Uppsala en dag i början av maj när jag fick sms:et. Minns att det var första sms:et från det numret så jag hade ingen aning om vem som hade skickat det men jag hade mina aningar.
I sms:et stod en mailadress och följande text:

/…/ mail adress till missions organisation med solenergis projekt i bangladesh. Litet men känner till större. Han är missionärsbarn.-s

När jag läser sms:et nu ser jag att det var undertecknat med s som i Sophie, men då tror jag att jag måste tänkt att det var en smile. Minns bara att jag log som en fåne åt att världen än en gång lägger precis det jag vill göra i knät på mig. Om det finns nått sådant som karma i världen, måste jag ha väldigt bra karma för att förtjäna ett så här bra liv!

På den vägen har det sedan fortsatt, via Ingenjörer och Naturvetare utan gränser i Uppsala fick jag veta att man kan få ett stipendium från Sida för att göra en “Minor Feild Study” (MFS) om man gör sitt examensarbete utomlands. Efter några mail med min nuvarande handledare Daniel Thomas på MCC, kom vi fram till vad jag kunde hjälpa till med.

Vid denna tidpunkten hade jag åkt ut på en Europaturné med Erik Lindelöw och Maria Widengren. Det var en grymt kul och lärorik resa då jag inte ens kände till begreppet Centraleuropa innan vi åkte. Jag fortsatte även kontakten med MCC under resan och bara några veckor efter att jag kom till baka till Uppsala skulle ansökan lämnas in om MFS-bidrag så jag var tvungen att jobba lite på resande fot för att få ihop allt.

Här kan man tycka att jag borde ha fullt upp och vara nöjd med det, men det är inte min stil. Minst 2-3 järn i elden samtidigt har varit mitt motto de senaste 4 åren och kanske är det för att jag vill ta vara på min ungdom, men jag tror att det har lika mycket att göra med att jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv. Hur som helst läste jag en sommarkurs vid namn Mellanösterns moderna historia på distans från Umeå universitet i somras och det väckte ett speciellt intresse för Israel-Palestina konflikten. Jag kan t.ex. rekommendera en film på Google Videos för den intresserade:

• The 50 Years War: Israel And The Arabs - 1 of 2
• The 50 Years War: Israel And The Arabs - 2 of 2

Det resulterade i att jag anmälde mig till en 2 veckors resa till Israel i oktober 2010 samt tog upp en flera år gammal dröm att söka till Följeslagarprogrammet. Jag vet att jag tänkte på det i flera veckor innan jag faktiskt tog kontakt med dem och jag tror att det var det faktum att jag kom med i uttagningen fast det egentligen var för sent att skicka in en ansökan som gjorde att jag blev så uppjagad över att åka. Det slutade med att jag nog la ner en veckas jobb på ansökan och att hitta referenser, men det är jag otroligt glad över. Så jag kommer åka till Västbanken i februari 2011 och kommer då inte säkert kunna använde den här bloggen, men kommer garanterat skicka ut veckobrev varannan vecka (ca 1 sida). Om du är intresserad av att få dessa veckobrev är du mer än välkommen att skriva upp dig på min utskickslista: Vill du följa med mig till Västbanken?

Detta är lite bakgrund till hur jag påbörjade denna resa som troligen inte kommer avslutas fören i juni eller juli 2011. Så jag kommer ha en vecka i feb hemma i Sverige, men annars är det livet på luffen för min del detta året =)

Vad ska jag göra här

Efter allt detta undrar kanske några av er vad jag då ska syssla med under 84 dagar i Bangladesh. Nå till att börja med har det varit otroligt roligt bara att vara tillbaka i mitt födelseland. Jag har en hel del minnen härifrån, men det mesta ser helt annorlunda ut och jag gör helt andra saker än då, så på många sätt är det ett helt nytt land jag upptäcker här.

 

Det andra jag ska göra är mitt exjobb som går ut på att undersöka om jag kan använda solfångare för att värma en torkplatta till ca 60-80 C. Denna torkplatta ska i sin tur torka stora ark av handgjort papper på olika pappersanläggningar runt om i Bangladesh. För att se hur de jobbar besökte jag och Daniel en anläggning i Feni och mätte upp lite temperaturer och vägde lite olika papper före och efter att de hade torkats på de befintliga torkugnarna som i Feni använder naturgas som bränsle. Detta har flera nackdelar, dels är det otroligt dåligt för miljön – men det är även brist på gas i Bangladesh då många bilar är gasdrivna, många använder gas för att laga mat och över 80 % av Bangladesh elektricitet genereras med hjälp av naturgas.

Projektet kan kännas ganska enkelt och är säker på att det skulle vara relativt enkelt i Sverige, men här är det ett helt projekt i sig att bara få tag på alla delar. Mycket finns på den lokala marknaden men allt går lite långsammare här och vissa delar måste man åka till Dhaka för att köpa. En del kommer t.o.m. importeras från Kina och några andra från USA, så på det sättet känns det lite som ett misslyckande då jag hade hoppats att bara använda lokalt tillgängliga produkter, men problemet är inte att de inte finns här, bara att det tar för lång tid att få tag på dem på den lokala marknaden att jag inte skulle hinna göra projektet om jag skulle köpa allt här. Om projektet lyckas kommer ett storskaligt försök med största sannolikhet använda endast lokala delar i allt utom solfångarna som fortfarande kommer importeras från Kina då de inte produceras lokalt.

Pappersproduktion i Feni, Bangladesh

Jag och Daniel åkte även en dag till Feni för att besöka en pappersanläggning där för att mäta lite temperaturer och liknande, men även för att jag skulle få se hur det går till. Resan började från Dhaka tidigt på morgonen för att försöka hinna före morgontrafiken.

När vi kom tillbaka till Dhaka förstod jag varför vi åkt så tidigt, det tog ca 3 timmar till Feni, men ca 6 timmar tillbaka. Väl på plats fick vi träffa föreståndaren som sedan visade oss runt på anläggningen.

Som du ser är processen uppdelar i flera steg, och jag kommer nedan visa bilder på alla steg.

 

Först fick vi se rå materialet – jute som de använder för att göra papper. De använder i viss mån även bomull och silke men det mesta pappret görs av jutefibrer.

 

Efter att fibrerna har blivit malda, skurna, runtfrästa i nån maskin och tvättade är de redo att blandas till en pappersmassa, en process som tar  flera timmar.

  

När massan är klar flyttas den över till olika lagringskärl.

 

I det vänstra systemet kunde kärlen tömmas genom en kran, men i de högra kärlen var en kvinna tvungen att hämta upp massan i en hink.

Arbetare i Feni som rör om i pappersmassan så den ska ha jämn koncentration i hela badet.

Innan de kunde göra papper var man sedan tvungen att blanda ut massan med vätska för att få rätt konsistens. Papprets tjocklek beror i mycket på koncentrationen av pappersmassa i blandningen så det får inte skilja sig för mycket mellan ett papper och de andra. Det betyder att de måste röra om på nytt med jämna mellanrum för att hålla en jämn koncentration.

 

Mellan varje papper lägger de sedan ett tygstycke för att kunna skilja papperna från varandra efter att de pressats.

 

Kvinnorna lägger sedan upp flera balar med papper i en pressmaskin, varje “hög” med papper är så tung att de måste vara mellan 5-10 kvinnor för att lyfta den.

   

Kvinnan som ansvarar för pressningen av pappret jobbar i flera omgångar och lägger in fler träpinnar för att kunna pressa ut ännu mer papper ur pappret. Ju mer vatten som försvinner i detta steget desto minder energi måste torkas bort i den slutgiltiga torkningen.

 

Den slutgiltiga torkprocessen var självklart den intressantaste för min del, och då särskilt vilken temperatur som ytan hade för att torka pappret. Tyvärr fick jag aldrig veta hur snabbt ugnarna idag kommer upp i full torktemp men ska försöka få reda på det när jag vet hur snabbt min anläggning kommer upp i de nödvändiga 60 C.

 

Silkespapper och tunt papper torkades direkt i solen på metallplattor så länge det inte var för regnigt väder.

 
  

Slutligen godkändes papprets kvalité av en äldre erfaren kvinna innan det gick vidare till produktion där de gjorde boxar, lamphållare, anteckningsböcker och mycket annat.

  

Vi fick även möjlighet att mycket kort besöka en större anläggning som verkar vara mer industrialiserad. De hade över dubbla produktionen med samma antal anställda, men chefen där verkade inte så pigg på nått. Verkar inte som om han har nån att lämna över företaget till, som jag förstod det hela.

För fler bilder gå in på mitt Picasa album: Pappersproduction i Feni, Bangladesh

Grameen Bank – Hjälp eller skuldfälla?

Såg precis reportaget Fanget i mikrogjeld om Grameen Bank som visats på NRK i Tisdags. I reportaget visas en mörkare sida av mikrolån än den bild vi vant oss vid på senare tid. Jag läste dessutom precis De fattigas bankir av Muhhamad Yunus, där jag läst om historien bakom Grameen Bank och hur den byggts upp. Har läst om alla problem de har haft och allt motstånd mot hela idén från traditionella krafter i samhället. Det gör att jag har svårt att tro att bilden som visas i reportaget är helt riktig den heller.

Det är dessutom väldigt intressant att de i reportaget beskyller mikrolån för att plocka ut enstaka fall, och inte visa nån helhet, när det är precis vad de själva gör i reportaget!! Jag menar de pratar med lite folk som kan nått om statistik men som de säger är Grameen Bank bara låntagare till ca 1/3 av de undersökta kunderna. Dessutom visar resultatet av 2/3 har samma eller bättre standard med lånen, men istället pekar de på att 1/3 har problem att hantera sina lån. Betyder inte det att systemet fortfarande är bättre än att lämna de fattiga utan några möjligheter? Ur siffrorna skulle man kunna säga att  66 % får det bättre och det går absolut inte att säga att 1/3 av Grameen Banks kunder inte kan betala tillbaka sina skulder.

Till sist är min uppfattning att många fattiga har vant sig att framställa sig som fattiga och behövande för att få mer bidrag. Det är som en drog som förstör hela samhällen. Som förlamar dem att tro att nån annan ska fixa deras problem. Ett tydligt exempel på detta är att jag skulle tro att 100 % av Bangladesh befolkning känner till begreppet “Global Warming”, men jag skulle vara ytterst förvånad om ens 10 % skulle tänka att Bangladesh bidrar till den. Detta trots att över 80 % av Bangladesh el kommer från fossila gaskraftverk och att deras bilar saknar de flesta reningskrav som vi har på bilar hemma i Sverige. Att de dessutom är ca 160 miljoner personer gör att de samlade utsläppen faktiskt inte är försumbara. Det sagt menar jag dock inte att de ska fixa hela problemet, bara att de inte ser att de har nått med det att göra.

Kan bara avsluta med att säga att jag är frustrerad just nu. För en dag sen var Grameens alla projekt det bästa jag viste och nu inser jag att jag måste vara kritisk även till dem. För även om jag varken höll med om allt Yunus skrev i sin bok eller allt som sas i reportaget så från NRK så håller jag med om att allt säkert inte gått rätt till kring Grameen Bank, och att även detta projekt kräver en granskning – Precis som allt annat som föregår i Världen..  Kanske till och fildelning även om jag tycker att det mestadels har inneburit bra saker för världen i stort hittills.

/// micko

Nondokul - En grameen 30 min från Bogra

Grameen betyder by på Bengali och för tillfället bor jag i en grameen vid namn Nondonkul ca 30 min med cykel från kontoret i Bogra. Har nu bott här ett antal dagar och börjar känna mig hemma med alla här. I alla fall med dem jag bor med som alla kommer från USA. Känner mig annars fortfarande lite utanför när jag inte förstår ett ord folk säger till mig - och folk är verkligen trevliga och vill prata med en för det mesta. Fast det är inte helt sant att jag inte förstår ett enda ord, jag börjar lära mig mer och mer och kan nu nästan räkna ända till 12! Nog för att kunna fråga om tiden och lite sånt, men tror det är bäst jag tar med mig min egen klocka ett tag till för att vara på den säkra sidan =)

 

Igår var första gången jag cyklade själv från Bogra till Nondokul vilket var ett äventyr i sig själv. Har cyklat den vägen ett antal gånger med Daniel Thomas, men det var först när man cyklade själv som jag verkligen fattade vart jag åkte även om jag fortfarande många gånger inte är säker var jag kommer komma när jag tar den ena eller andra vägen. Ibland har vägen täkts med hö på tork och då måste man även vara beredd på att det kan vara gropar man inte ser, men de verkar mest lägga ut gräset på tork där det är plant. I alla fall har jag inte åkt ner i nån grop ännu..

Min arbetsplats i Bogra

Här i Bogra har jag två arbetsplatser, dels kontoret inne i staden där vi har lite snabbare internet så man kan ladda ner senaste ekot och även kolla mailen. Jag har dock fått en dongel så jag har en “internettuppkoppling” här ute i Nondokul också. Det är dock inget jag använder allt för ofta då jag hittills har åkt in till kontoret nästan varje dag. Tror att jag framöver kommer tillbringa fler dagar ute i Nondokul men just nu är våran kock fortfarande ledig efter en stor helg och jag har ännu inte helt bekantat mig med vad som finns i köket. Var dock och handlade idag så kan nog bli nån dag framöver som jag inte åker in till Bogra.

Har även verkstaden här ute, där pågår det en mängd olika projekt men just nu verkar det inte vara full rulle på nått känns det som. Tror att Nathan har rätt att det skulle vara intressant att se hur detta projektet skulle fungera om de hade lite fler folk här ute så det var lite mer liv och rörelse på gården. Tror det känns bättre om man kan lite mer av språket dock. Känner det själv att det känns bättre när jag lär mig att höra mer av vad folk säger.

Imorgon måste jag och Daniel plocka ihop lite mätutrustning som jag ska ha med mig till Feni nästa vecka. De har nämligen en torkanläggning där och vi ska besöka den den 1:a december. Ska bli jättespännande att få se hur det går till på riktigt. Har sett bilder men inte så mycket mer. Är även några mätningar som Daniel inte gjorde senast som är bra att ha innan jag räknar ihop det sista som vi kommer behöva.

Snart en vecka sen jag lämnade Sverige - men det känns redan som en månad.

Har nu tillbringat ganska exakt 5 dygn i mitt födelseland Bangladesh, men det känns som en månad. Resan började med att en familjevän kidnappade mig vid Flygplatsen där Daniel Thomas väntat på mig i ca 2 timmar + betalat 200 Tk för att komma in i vänthallen - och dessutom fixat en bil som kom och hämtade mig. Vi lämnade av Daniel nån stans där han fick ta en riksha sista biten, och bilen skjutsade istället hem mig och Subroto Biswas till honom. Det var jättekul och jag fick prata med James från Keshopure i telefon (Keshopure är byn där jag bodde första åren i mitt liv).

 

Vi träffade även Ronny på bibelskolan CDC där han går sista veckorna innan examen, och även några andra som jag inte har en aning om vilka de är mer än att deras dotter gått i skola med Subrotos dotter (19 år).

Nästa dag fick jag kvällsmat hos "the Jennings" för första gången. Blev totalt tre måltider där på två dagar så det blev lite som hemma och de skjutsade även tillbaka mig till flygplatsen för att hämta min väska som kom ca 1,5 dygn efter mig till Dhaka. De tog även med mig till nån större festival som firas av imigranter från Nepal eller Himlalya eller så. En bengalisk vän som jobbar på UMU i Dhaka beskrev dem som att de hade Mongoliska drag, och jag tycker att det var en ganska rättvis beskrivning.

 

De var alla kristna så man kunde där köpa bilder på Jesus, Gandi och amerikanska kändisar. Var en jättefin sång- och dansuppvisning innan vi var tvungna att gå för att komma till Flygplatsen i tid trodde vi, men bilen var inte hemma när vi kom dit så jag fick dricka te istället och prata med ett par som också bor här i Bogra. Kommer troligen träffa dem i helgen.

Slutligen var det dags för avfärd mot Bogra, kan säga att alla som följde med mig till Israel i oktober och tyckte att de körde galet där, bör inte åka buss i Bangladesh. Daniel sa att vi åkte med det bussbolag som inte kör så farligt, och jag kan säga att det var chicken-race hela vägen till Bogra. Tappade räkningen på hur många omkörningar vi gjorde vid mötande trafik och tänkte att det bästa jag kan göra är att inte tänka på det så jag försökte sova istället. Lyssnade dock på en jättespännande bok vid namn "De fattigas bankir" av Muhammad Yunus och handlar om hur Grameen Bank bildades. Rekommenderas verkligen för alla som är intresserade av biståndsfrågor!

Väl framme i Bogra har jag redan gjort en hel massa saker, men det får nog bli ett nytt inlägg en annan dag. Dags att göra i ordning för sängen och läsa på lite inför imorgon. Kommer bli en lång dag med en stor utmaning. Ska ta mig tillbaka från Bogra city på egen hand för första gången imorgon, och det är inte lätt kan jag säga.. Men mer om det en annan dag som sagt.

Början av en lång resa

För att detta inlägg ska hamna som mitt första inlägg i min blogg, publicerar jag det som om det skrevs samma dag som jag lämnade Sverige för att börja denna resa. En resa som inte kommer ta slut fören nästa sommar. Egentligen började resan på sätt och vis redan i somras när jag och två vänner tågluffade i Europa, eller kanske t.o.m. redan i början av maj med ett sms från min syster. Men då jag har bott största delen av min tid i Sverige sen dess räknar jag början på denna resa till den 16:e november 2010. Jag har skrivit ett antal förklaringar på vad jag ska göra den närmaste tiden men det tenderar alla att bli ganska långa så jag ska försöka dela upp dem i några delar:

1. Min resplan
2. Hur hamnade jag i Bangladesh
3. Vad ska jag göra här
4. Pappersproduktion i Feni, Bangladesh

Igår (3:e december 2010) såg jag en film som heter Up in the Air och kände direkt en länk till killen i filmen. Det är precis så jag ser på min framtid just även om jag inte är säker på att jag skulle kunna ta det lika bekymmerslöst som han gör. Men även “Ryan Bingham” som huvudrollsinnehavaren heter faller vid ett tillfälle för frestelsen att prova ett familjeliv men inser snart att han trivs bäst på luffen. Man kan tycka att det är fegt, att han försöker fly från ett liv fyllt med krav och tristes men jag förstår honom helt. Livet är så mycket mer spännande när inget är säkert och allt bygger på nya mål, men även för Ryan finns ett högt pris att betala. Även om han “slipper” ett liv med blöjbyten kommer alltid frågan finnas där – gör jag fel? Borde jag falla för trycket och göra som alla andra?

Men detta året följer jag Ryans måtto och reser fri som en fågel från land till land, och om du vill följa med mig på den resan är det bara att hålla koll på denna blogg som jag ska försöka uppdatera med jämna mellanrum.